Bandat

 
Love har hittat sina fötter, och släpper dem helst inte.
 
 
Elvira tycker det är kul med en lillebror nu :) 
 

Frisk tös på topp!

Den här raringen har varit superförkyld i ca 10 dagar. Hög feber, halsont, blåsor, vansinnig hosta och snor. Hela baletten. Det påverkar hennes beteende väldigt negativt, hon blir väldigt utåtagerande och rent utav destruktiv. Och framför allt väldigt olycklig. Men nu är hon frisk och heeeelt UNDERBAR att ha att göra med! Hon är så glad och sprallig så vi har aldrig sett något liknande. Vi blir som helt nyförälskade i denna lilla envisa dam som har så mycket kloka och roliga tankar och idéer som hon förmedlar till oss! 
Det är inte alltid rosa moln med den här damen, redan från hennes första veckor i livet har hon visat oss var skåpet ska stå. Det har varit riktigt tufft en stor del av hennes första 2,5 levnadsår och det har påverkat oss mycket som individer, par, familj, vänner... Men allt slit är värt det, förstås, för den här lilla tjejen är helt fantastisk att vara med när hon får må bra och kan slappna av ❤️

Vi jobbar på att få henne att må bra och vara glad mer ofta än vad hon är idag. Men det berättar jag hellre om en annan gång när jag behöver få lufta det. Just nu är jag bara full av kärlek och lycka över de senaste dagarnas härlighet! 

Love är också mycket bättre. Men vi beslutade efter många om och men att kolla upp så att han inte fått någon inflammation i lungorna eller så. Det hade han inte. Men han hade däremot tappat 0,5 kg under veckans sjukdom. Han har knappt ätit vissa dagar. Fortfarande har han lite dålig aptit så vi kämpar på med det. Men han ser väl inte sådär jättesjuk ut här på fotot från Astrid Lindgrens. Vi fick ju säga åt honom att sluta se så glad och pigg ut innan doktorn kom. Det gick inte alls. Han grät inte ens när de stack honom i tån. Så de var ju övertygade om att han 
skulle överleva. Hopplöst att bli tagen på allvar med en sån här smilfink 😉


Hans pappa gillar att vika ihop honom som ett litet paket. 

Hejhej

Det var visst ett tag sedan sist? 
Har säkert ingen som läser detta och även om någon läser så kommer någon kanske bli lite besviken, för jag har inte blivit roligare med åren. 

Hänt sedan sist?
Tja... Jag har blivit mamma till en grabb som föddes i maj i år, Love heter han. Stackarn. Jag skulle ju inte ge mina barn namn som folk kan tjafsa om, som mitt egna. Men vad gör man när ungen kommer ut och hans pappa påpekar att han verkar heta Love och det inte går att förneka? Ja så det är ju inte mitt fel egentligen. Det var ödet. Love är helt underbar, verkligen bara så go o glad som en kexchoklad. 
Vi har flyttat till ett radhus, ett litet 70-tals sutteränghus i Vällingby, Kälvesta heter området. Det är också underbart. Det är på slutet av en länga, 4 sovrum, lite sådär halvrenoverat av föregående ägare så ingen panik med något. Vi river denna vecka ner en strukturtapet. Det tar säkert en vecka till. Vi är inte så målinriktade någon av oss så allt tar mycket tid. 
Elvira har blivit 2,5 år och är den mest bestämda lilla tjej på jorden. Hon är så bestämd att när hon bestämt något och vi suckande ger upp så måste hon istället bestämma något helt annat. Eller bara bli sur. Men hon är också otroligt rolig, skämtar och sätter oss "på pottan" dagligdags. Hon är otroligt smart och snabbtänkt, inget undgår henne och hon fattar allt man säger, och kan själv också säga allt hon vill. Vi är oerhört malliga över henne. Men allt är förstås inte en dans på rosor. Men jag drar det en annan gång. 
Annars så är det rätt slow, vi är ju såna av naturen men har också valt att inte göra något äventyrligt med allt nytt som våra liv tagit oss till denna vår och sommar. 

Nu är vi sjuka, förkylning av den vidrigaste sorten, till och med lilla Love på snart 5 månader är helt däckad. Så nu ska vi sova. På återseende, SNART! 







Man hinner bara ut och ta ett andetag...

..så blir tösen sjuk igen! Vi hinner som bara kika ut, träffa en kompis med barn, så är vi där igen. Immunförsvaret verkar stå på noll och inget.
Det är så trist för både henne och mig. Hon mår så dåligt stackarn, det är halsen igen. Hostar tills hon kiknar och kräks om nätterna.Hon matvägrar, inte ens välling går ner. Stinker aceton... Svältläge. Jahapp bara dags att ta fram chokladen och saften igen då. Detta medför ett enormt gnälleri också, hon är inte den som ligger på soffan och vilar. Vilken ettåring gör det? Nej hon gnäller konstant eftersom hon inte orkar busa trots att hon vill det. Detta gör inte en vårdeppig morsa gladare precis. Hur gör arbetande människor? Det skulle bli mer vabb än jobb som det är nu! Men det är väl så det är. Hoppas hon blir frisk snabbt!

Nog om det. I lördags var vi på 4H gården björklunds hage och klappade lamm. Så fina de var! Elvira vrålade BÄÄÄÄÄ ikapp med fåren, väldigt exalterad :)
Söndag tog vi det lugnt, då hade hostan kommit tillbaka.


Elvira 13 mån läser en bok :)

Naturligtvis så pratas det inte lika mycket som vanligt när man ska fånga det på film. Men här är en liten glimt av vad hon säger för tillfället :) Varning för rumpchock haha.
 
 
 
 
 
 
 

Sjuk tös - IGEN!

Lillpigan hostar tills hon kräks. Det är 3e sjukperioden på kort tid. Verkar som att hon tar igen allt sjukeri som hon missade som spädis, då var hon aldrig dålig. Nåväl, det är väl bättre att det kommer nu. Nu är det virus på gång, hon hostar och snorar något fanatiskt. Lite febrig och trött men inte så farligt ändå. Men det är frustrerande för oss båda, vi vill uuut i fina vädret och hitta på saker. Inte bara sitta hemma!

Jag har fått min årliga vårdepp, mår inte alls så bra. Men jag försöker tänka positivt och träffa folk som gör mig glad. Vill åka till Göteborg och Kiruna och ja Lisso, jag ska nog ta och boka mig en biljett, men jag kommer själv. Men ringer dig först. Var nära att spontanboka en biljett till Göteborg med avgång imorgon, men det går inte riktigt att göra så i dessa sjukdomsperioder. Elvira är för dålig för att åka och hennes lilla kusin Leona är också dunderförkyld där borta så det hade ju varit menlöst. Får väl snabba mig att boka när de piggnar på sig!

Vi roar oss med att hänga upp gardiner och leta hus på hemnet. I Helgen är det några visningar.

Nu vaknade sessan, hörs!

Kirunalängtan

Ibland känner jag sån stark hemlängtan. För mig är det fortfarande hemma, trots att jag så sällan åker upp. Men jag är ingen storstadstjej. Jag gillar inte myllret och shoppingen, anonymiteten och klimatet. Jag vill att folk ska känna igen mig när jag går ut, jag vill ha lugn och ro runt hörnet och jag vill bara känna mig hemma. Känner mig lite ensam i den här stora staden. Mest saknar jag att ha min familj och nära vänner omkring mig, att kunna kila över till någon utan lång förvarning och dricka kaffe. Eller att någon kommer över till mig på samma vis. Nä urk nu måste jag lägga bort de tankarna. Jag längtar hem till Elvira, så himla mycket. Men jag måste få klart det här dumma skolarbetet innan jag åker hem igen. Tur att jag har Maggan med mig annars skulle det inte gå. PMSen är iaf över nu.

PMS-dags igen

Ja huvva... nu är det de värsta dagarna, veckan precis innan mens. Jag gråter och deppar, livet tappar mening och jag bara sjunker känns det som. Den här gången är det jobbigare än vanligt, tror det beror på ett stort gräl med Alex. Bara att kämpa och följa programmet punkt till pricka. När jag missar att smörja med P-krämen så märker jag ofta direkt hur humöret skenar iväg.

Jag har bestämt idag att jag ska låna syrrans hus i helgen, de åker upp till Kiruna imorrn bitti och jag behöver lite tid för mig själv. För första gången ska jag lämna Elvira för att vara borta flera nätter. Vi får väl se om jag pallar med det, mensen ska dessutom komma på tors-fre och då kanske jag inte längre känner att jag måste vara ifred. Då brukar alla negativa känslor och tankar ge vika. Hon och Alex ska äta påskmiddag hos Gunilla på lördag, de kommer ha det bra så det känns ändå helt OK att sticka iväg i några nätter. Men lite dåligt samvete har jag visst.
På måndag börjar Alex arbeta heltid igen och jag blir mammaledig. Ser verkligen fram emot det!

Elvira ett år kan nu gå :)

 

PMSens återkomst

När jag fick mensen tillbaka efter mer än ett års frånvaro i augusti förra året, så visste jag redan innan den kom att den skulle komma om några dagar. Hur? Jo jag förvandlades till ett litet monster som högg och bet i min sambo så fort han öppnade munnen, jag låg och bara grät på kvällarna och kände mig som en ovärdig mamma, människa, livskamrat och vän, uslast av de usla helt enkelt. Det var så tydligt! Jag fattade när det började spåra ur humörsmässigt och med gråtattacker att det var PMS.
Tyvärr har det inte blivit bättre av barnafödandet, utan snarare värre. Det blev så glasklart efter att ha varit "mig själv" i över ett år - reagerat normalt vid konflikter, lycklig, känt glädje, inte varit galet förbannad, inte gråtit så våldsamt - att jag verkligen lider av svår PMS och inget annat. Helt plötsligt drog någon ner den där välkända rullgardinen för mig och min livslust bara dog, från en dag till en annan. Jag ställde till med kalabalik och gav Alex en PMS-chock utan dess like. Tur att man är ihop med världens bästa filbunke! Lite förvirrad var han dock, lite yrvaken befann han sig plötsligt hemma i PMS-världen igen efter en lång PMS-semester. Två veckor senare kom mensen.     
 
 
Som kvinna med PMS är man (i Sverige) lämnad åt att reda upp det själv, den hjälp man kan få är fnysningar+antidepressiva. Jag har testat båda och inget fungerar särskilt bra. Så jag har tagit tag i det själv, köpt denna bok av Mia Lundin, Kaos i kvinnohjärnan, och kört på ett alternativt program i snart två månader. Mina förväntningar var låga, men nu när jag kan se tillbaka på dessa veckor sedan jag startade så inser jag att mitt liv har förbättrats så enormt mycket. Min relation skakade rätt kraftigt i sista kvartalet av 2012, och detta har till kanske 95% att göra med min PMS. Det låter kanske som en undanflykt för dem som inte begriper sig på detta, men det är det INTE. Det ÄR anledningen! Den jag är när jag mår så dåligt som när jag går med obehandlad PMS kan man inte leva med, och jag kan inte leva med någon annan. Allt blir fel, jag tar illa upp för allt, jag är pessimistisk och arg, ledsen och destruktiv, jag tappar livslusten och tror att Elvira behöver en annan mamma eftersom jag är så värdelös. Jag skäms ihjäl över den personen jag är då. Men jag vägrar tillskriva mig dessa egenskaper! Det är inte jag! Nu vet jag det med all säkerhet, jag har för första gången på 15 år under en lång tid varit mig själv, och jag är visst lite stingslig, men inte ett monster! Alex kan skriva under på skillnaden, nu har vi det bra igen, det är lugnt och vi bråkar ibland som normala människor. Men vi står stadigt tillsammans och vågar planera inför framtiden igen. Ja, det var så illa att vi pratade om att bryta upp. Jag blir så ledsen bara av den tanken nu. Än har vi en bit kvar för att reparera allt som blev så trasigt, men vi är på väg. Jag blir frustrerad när jag tänker på hur vi haft det, vi har tänkt att det kanske är såhär när man får barn, det kan ju vara tufft har man hört. Äh!
Jag går så långt att jag tror att många skilsmässor hade kunnat undvikas om kvinnor som jag själv hade kunnat få hjälp med PMSen! 

Vad är det Mia Lundin har att komma med då som ingen annan har fattat? Mia har själv haft en förlossningsdepression, efter att överlevt den så förstod hon att detta inte är inbillning, eller något psykiskt. Det är fysiskt. Och detsamma gäller PMS och klimakteriabesvär. Det handlar om hormonell obalans som leder till / i kombination med brister i signalsubstanserna (de ämnen som gör att man kan bli pigg, glad, lugn mm). Pang på rödbetan!
     I Sverige mer eller mindre vägrar läkarna ta de prover som kan bevisa denna obalans/brist hos mig. Jag var till en specialist gynekolog. Hon fnös åt mig och tog 300 kr betalt. Ja och så ett recept på antidepressiva då. Jag vågade för första gången i mitt liv bli förbannad! Lugnt och sakligt ifrågasatte jag varför hon inte vill undersöka varför jag mår som jag mår, så att man istället kan behandla orsaken och inte bara symptomet. Jag berättade om mina nyförvärvade kunskaper inom ämnet. Hon blev arg och avslutade samtalet. Innan dess hann jag tipsa om Mia Lundin. Funderar på att skicka henne boken.
     Så nu äter jag några noggrant utvalda tillskott beställda från utlandet (men absolut inte några olagliga preparat) som "jag" kommit fram till bör vara det som kan hjälpa mig. I Mias bok fastställer man ett program skräddarsytt utifrån mina problem och symptom. Varje dag antecknar jag mina känslor och man kan tydligt se när det är dags för PMS. Då sätter jag in en direktverkande progesteronkräm som hjälper otroligt bra. Resten av månaden äter jag tillskott som hjälper mig med signalsubstanserna. Jag är som en ny människa. Lite trött, det är en biverkning, men jag mår så otroligt mycket bättre! När jag tänker tillbaka så blir jag väldigt ledsen på allt jag gått igenom och alla gånger jag sökt hjälp i läkarvården. Jag har ofta undrat om jag är psyksjuk ändå, trots att jag ändå känt att det då är märkligt att jag bara är det två bestämda veckor per månad. Jag har isolerat mig och jag har bråkat med alla. Jag har sårat folk och jag har sårat mig själv ännu mer. Förlorat vänner. Inte sökt upp nya på grund av de erfarenheter jag fått. PMS påverkr livet i så stor utsträckning så det kan ni inte ana! URK!!
 
 Det är lite terapeutiskt att skriva av sig.

Ettårskalas

Igår hade vi ettårskalas för Elvira och hennes bebisvänner (alla fyller ett) som vi lärt känna redan när de låg i magen på sina mammor. Mammagruppen alltså! Det är så himla roligt att se dessa små bulor bli små bebisar och nu små barn med egna personligheter. De är så olika! Och ändå så lika. Underbart att ha ett gäng morsor som har barn i precis samma fas eller precis jämte oss. Det händer så mycket med så här små barn som jag inte hade en aning om innan Elvira gjorde sitt intåg i våra liv. Nu går hon in i en ny fas som kan orsaka lite kaos, och skoja inte! - det kom med besked. Helt plötsligt vaknar hon varje timme på nätterna och skriker. Det kan även vara nya tänder på väg. Men att det påverkar de små så mycket hade jag ingen aning om förut. Då är det skönt att snacka med andra morsor som kanske precis gått igenom samma sak, som kan försäkra en om att lillpyret kommer att sova gott igen om några dagar eller veckor. Bara att hålla ut! Men jag säger då det, ensamstående mammor - RESPEKT! 
 
Några foton från kalaskaoset igår, på facebook vill jag inte lägga ut bilder på andras ungar. Det är så mycket med det där. Vet fortfarande inte varför vissa foton hamnar på sniskan. Har mailat blogg.se o frågat nu. 

Nu mår jag bra!

Och jag äter som en HÄST! Mamma är lyrisk :)
 
 
 
Men jag vet inte varför bilden hamnar på sidan och hur man fixar det. Vrid på huvudet istället ;)

Vuxenmobbing

Jag har en tjej i min klass, hon är riktigt farlig. Hon verkar till en början vara en så lättsam, skojfrisk och trevlig tjej, riktigt smart. Men ju fler terminer som gått, vi har avverkat cirka 4 terminer tillsammans, och ju mer hon fattat tycke för mig så kröp hennes rätta jag fram. Hon fryser systematiskt och iskallt ut dem som hon inte tycker om och hon är SLIPAD, hon får med andra på sitt tåg. Vi gjorde i höstas ett grupparbete tillsammans hon och jag, och då släppte hon på tyglarna, pratade så fruktansvärt mycket illa om  några andra klasskamrater. Tjejer som jag vet har det svårt med det ena och det andra. Vilket jag påpekade för henne. Men visst kan och kunde jag hålla med om att det är svårt att jobba med de tjejerna, eftersom de inte fullföljer sina åtaganden. Men jag tycker inte det är anledning att försöka få med sig alla i något slags gemensamt hat-tåg emot dem. Vid ett tillfälle när vi åkte tåg till Gävle så åkte även ett av hennes hat-objekt med på tåget. Hon vägrade vistas med denna tjej. Ville inte ens gå fram och hälsa. Till och med kommenterade hennes yttre, jag vill inte ens återberätta det hon sa. För mig kändes det väldigt olustigt, vi skulle ju alla tre åka ifrån Stockholm till Gävle och in i samma klassrum! Klart jag gick fram och snackade. Ju mer mobbaren snackade skit desto mer märkte hon ju att hon inte fick med mig. Stämningen blev mer och mer kall oss emellan. När vårt grupparbete var slut hälsade jag på en annan klasskamrat som fått barn, som även är vän med mobbaren. Hon hade fått höra att vårt grupparbete inte hade gått bra. Hon antydde att mobbaren inte var nöjd med mig. Vilket jag ju redan visste...
Gissa vem som är utfryst nu då? Jo naturligtvis jag. Nu går jag en ny kurs och jag märker tydligt av en attityd ifrån vissa klasskamrater emot mig som tidigare inte funnits där. Samma attityd som mobbaren och hennes anhängare har emot de andra hatobjekten. Det låter kanske som att det är en ung fjant som håller på så, men detta är en kvinna på 32 år som är oerhört socialt kompetent. Hon är "bästa kompis" med många i klassen och många ser upp till henne. Därför tar de också hennes åsikter på stort allvar, för när en vettig människa säger något så antar man att det ligger något i det. Detta är alltså en blivande socionom. Skrämmande!

Nåja, mig kommer hon inte åt, jag går hem och kramas och pussas med min dotter och får energi av det så det räcker och blir över. Men klart man blir lite ledsen ändå. Skitbrud.

Elvira nästan 10 mån och gåstolen

 

BILDBOMB: ELVIRA WIECHEL M.M. :)

Några minuter innan Elviras entré :)

Alldeles nykläckt tjej.

Ca 3 veckor gammal tösabit

Första badet, mysigt!

JAG ÄR MAMMA!

Det är så nytt, är jag verkligen det? JA! :)
Den 15e mars kl 22.29 kom Elvira till världen med hjälp av kirurgteamet på Danderyds sjukhus. 52 cm lång och 3790 gram var hon då, aldrig har jag älskat någon så mycket som henne! Den känslan kom direkt och lämnar mig aldrig igen :) Möjligtvis att den utvidgas när/om Elviras syskon gör oss sällskap någon gång i framtiden.
Hur som helst, här är förlossningen i  ungefärliga drag. Min förlossningsjournal är 10 sidor lång... och min barnmorska på MVC hade ju alldeles rätt i hur det hela gick till!
  • Måndag 12/3 kl 15: Vattnet går hemma. Kul! Alex skyndar hem och kör oss till Danderyds. Eftersom Elvira inte fixerat sig måste jag ligga ner tills hon kommer ut... snark! Men det är max 48 h, sedan får man hjälp att komma igång. Får lite värkar på kvällen, men de avtar.
  • Tisdag 13/3 kl 16: Värkarna börjar komma regelbundet och intensivt. Öppnar mig knappt något alls så värkarna avbryts för att jag istället ska få sova en natt innan jag sätts igång. Lite sur över det, jag vill hellre ha naturliga värkar än konstgjorda, och har ändå haft dem i ca 8 timmar redan. Jaja, sover väl då.
  • Onsdag 14/3 kl 15: Får en gel som ska sätta igång cirkusen, den verkar rätt snabbt, får värkar, regelbundna och smärtsamma. Barnmorskan säger att det är fullt på förlossningen så att de vill avbryta värkarna igen för natten. Jag säger nej, NEJ, N-E-J!Vid undersökning kl 22 är jag öppen 3-4 cm och får åka ner till förlossningen - YES! :)
  • Torsdag 15/3 kl 00-04: Värkarna fortsätter, får på förlossningen värkstimulerande dropp, jäklar nu värker det verkligen! Haha, ordvitsigt... Jag står ut ett par timmar, sedan tar jag lustgas - underbart! Jag och Alex har kul mellan värkarna åt lustgasen. Han provar också...
    Barnmorskan är kanon, hon drar på rejält med droppet, men det går lite för fort med värkarna så hon stoppar upp dem litegrann vid kl 04.  Jag somnar.
  • Torsdag 15/3 kl 06: Sovit klart, för nu vill jag ha ut min bebis! Barnmorskan drar igång droppet igen, fullt ös, ajajaj! Klarar mig några timmar på bara lustgas men sen tar jag ryggbedövningen. Den tar jättebra, men gör ont när den tar slut, måste fyllas på 1 gång/timme. Där emellan känner jag hur jäkla ont värkarna gör! Glad för bedövningen. 
    Värkarna är kraftiga, jag öppnar mig fram till 7 cm, men lilla bebisen glider inte ner i förlossningskanalen som man vill. Det verkar vara för trångt därinne. Kämpar på.
  • Torsdag 15/3 kl 18: Förlossningsläkare beslutar att kejsarsnitt är bäst eftersom lillan inte ligger så långt ner som hon ska vid det här laget. Men hon mår bra, prima! Värkarbetet avbryts en gång för alla. Jag är lite besviken, ville ju helst föda vaginalt.
  • Torsdag 15/3 kl 22.00: Vi får åka till operation.
  • Torsdag 15/3 kl 22.29: Elvira lyfts ur min mage. Skriket dröjer några sekunder, jag håller andan, livrädd. Men sen kommer det och allt är underbart. Alex följer med henne till undersökningsbordet, han blir tagen och lägger sig ned ett par minuter. Sedan kommer han igen och får ta hand om vår nyfödda dotter i några timmar tills jag är ihopsydd och lite återhämtad på uppvaket. Han är så duktig pappa! Elvira får ligga lite på mitt bröst direkt hon kommer ut, men bedövningen gör att jag känner att jag inte har kontroll så jag vill vänta med att hålla henne. Känns som att jag ska ramla ur sängen.
    Kring kl 01 kommer Alex och Elvira och gör mig sällskap på uppvaket, då får hon ligga hos mig och hon hittar bröstet direkt. Så duktig!

    Operationen var det värsta jag någonsin varit med om, jag förstår inte att någon väljer det självmant. Men allt gick bra och Elvira mår bra, hon är helt perfekt! Det är det viktigaste.
Vi blev kvar på Danderyds till tisdagen 20/3 eftersom jag fick en infektion i livmodern, hade svårt att ta mig ur sängen pga smärtorna och hög feber. Men dagarna på BB var ändå underbara, vi låg i sängen och bara lärde känna vår dotter :) Alex var underbar, han tog hand om mig och Elvira, utan honom hade det varit så jobbigt. Men istället blev det mysigt.
Nu vaknar hon här och kommer snart ropa efter mat med bestämd ton ;)

Jag ska sätta in lite fler bilder nästa gång. Har bara en på min dator. Här är hon iaf, 2 dagar gammal:


38+2 ORD & INGA VISOR

Var hos BM igår. Nu tog hon ut bomullen ur mun och meddelade mig sin ärliga åsikt om hur det här kommer gå (och med det här menar jag förlossningen som är det enda jag kan tänka på nästan):
  1. Hon tror inte på att bebisen är så lite som +9 % större som senaste TUL visade, av det hon känner och ser på min mage så tror hon definitivt på en STOR bebbe. Tydligen så är TUL sent i graviditeten ofta väldigt missvisande. Jahapp!
  2. Hon tror inte att bebisen kommer att glida ner i bäckenet som den ska om en förlossning skulle sätta/sättas igång, eftersom mitt bäcken är för litet. Ja det har de liksom inte velat säga, men så är det. Lillan ligger åtminstone med huvudet neråt, men är rörlig. Hon kan till och med vända sig med rumpan ner om vi har otur. Så får jag värkar eller vattenavgång måste jag slänga mig ner på rygg och ringa förlossningen för att åka in med detsamma. Jahapp!
  3. Hon tror inte att min förlossning kommer att komma igång av sig själv eftersom min mammas förlossningar aldrig gjorde det och jag har inga symptom på det heller. Jahapp!
  4. Hon tror att Danuta (förlossningsläkaren) kommer att sätta igång förlossningen kring den 22a mars, men att det inte kommer att komma ut någon unge förrän man gör kejsarsnitt. Jahapp!
  5. Men hon tror att det kommer få ett lyckligt slut ändå. Jahapp!
Knasigt nog så kändes det skönt att höra, för detta har jag misstänkt hela tiden att de tror men inte vill säga till mig. Hoppas än på en vanlig vaginal förlossning, men är beredd på det mesta nu. Men vi kommer nog att se om vi inte kan få planera in ett kejsarsnitt istället, eftersom ingen verkar tro att jag kommer kunna klämma ut denna lilla damen så känns det som en dum risk att ta. Häromdagen fastnade och dog en bebis vid förlossningen i Kiruna, så kom inte och säg till mig att det inte kan hända! (- skulle jag vilja säga till Dr. Danuta som sist sa att det aldrig händer).

Idag är det lördag och här i Abrahamsberg strålar solen! Helt underbart! Igår klippte jag Kajsa och Maggan så de är vårfina och lätta att skölja av efter slaskiga dagar. Kajsa ser helt annorlunda ut! Vi köpte en ny klippmaskin och den är som en GUD jämfört med den förra. En likadan som jag hade till mina pudlar för herrans massa år sedan, verkar vara en bra modell eftersom den ännu finns kvar.

Jag har precis bokat bord på en afrikansk restaurang till ikväll som jag och Alex ska prova på, och sedan blir det bio på det. Väldigt aktivt för att vara mig just nu kan jag säga ;) Ska bli jättemysigt i alla fall!

Nu sätter Alex igång med garderobsrensning, tydligen behöver han inte ha snabb åtgång till sina slalom-goggles längre ;) hihi

Själv ska jag färga håret, chokladbrunt. Blir nog bara lite glans, och ingen lär märka något utom jag själv!

Ha en fin helg!

38+0 BILD

v.38+0 idag!

37+3 - 18 DAGAR KVAR?

Det står 18 dagar på räknaren, det hoppas vi är max antalet!
Såhär gick det i fredags: Vi fick träffa överläkare Danuta Gross Witkow på Danderyds obstretiska mottagning. Många krångliga namn och ord där i en mening. Hon maktutövade litegrann och tjatade in oss på ett nytt tillväxt ultraljud omgående, hon tyckte det var för längesedan vi gjort vårt TUL för att kunna basera några beslut på detta. Det nya visade att lillan väger 3300 gram och det är +9,1 % från normen, hon har alltså gått ner från + 22% till "endast" + 9% = jättebra! Tror jag det, min vikt har inte ändrats de senaste 5 veckorna i alla fall. Jo, har gått ner 0,5 kg trots att hon har ökat med 1000 gram.

Vi fick se hur lillan "andades", eller tränade på att andas in fostervattnet, jag tycker att ultraljuden är så fascinerande! Huvudet vad 9,1 cm i omfång. Så hon är ju färdiggräddad, klar för att komma ut nu om hon vill det. Danuta frågade hur jag vill ha det med förlossningen, och jag tycker det är så svårt. Jag vill ju föda vaginalt, men inte om det medför större risker än normalt för lilltjejen, och inte för mig heller för den delen. Danuta tyckte att vi kör på vanlig förlossning om hon kommer innan den 16/3, med förbehållet att man under förlossningen ska ha extra koll på att bebisen tränger ner i bäckenet på ett normalsmidigt sätt, om inte det sker ganska omgående så blir det kejsarsnitt utan att jag ska ligga i alltför många timmar och kämpa i onödan. Det kändes ju som en bra plan! Då får jag i alla fall ett försök på mig, och verkar det inte gå så bra så väntar man inte tills det blir akut utan då blir det kejsarsnitt innan det är panik så att säga. Detta skrevs in i journalen som ett meddelande till förlossningspersonalen. Min största rädsla är ju att hon ska fastna, så det lät bra. Men sen blev jag osäker - det verkade som att Danuta inte riktigt trodde att vaginalt skulle gå, eller? Hon sa många gånger att mitt bäcken ligger precis på gränsen till vad de tycker är för litet.
Så jag var väldigt orolig resten av dagen, men har bestämt mig för att lita på Danutas råd. Kommer hon inte ut självmant innan den 16/3 så har jag en ny tid bokad hos Danuta, då blir det ny koll på tillväxten och beslut efter detta. Hon verkar inte tro på igångsättning eftersom det tydligen ger sämre/svagare värkarbete (?) och det trodde hon inte skulle funka för lilla mig. Så det blir väl kejsarsnitt gissar jag om inte lilla damen behagar titta ut inom 18 dagar. Alex har bestämt sig för att vara med i operatinssalen om det blir det. Jag hade ju back-up annars men då behövs inte det :)
Men kom igen nu, ut med dig lilla hjärtegullet!!! Har lite förvärkar på nätterna, bara hoppas på att vattnet ska gå. Men de avtar ju alltid istället, attans!
Nog om detta.

Imorgon ska jag till Gävle för sista svängen innan studieuppehållet. Vattnet går väl på tåget ;) Nej, men det känns så skönt att det är sista svängen. Vi ska ha seminarie, diskutera en bok som heter Beständig ojämlikhet. Oerhört krånglig bok, men med en poäng. Sedan är det bara en uppsats kvar att skriva, och den ska jag försöka skriva så snabbt jag bara kan då så att jag får betyg i kursen. Uppsatsen har vi egentligen hela mars på oss att skriva, men jag vill ju bli klar på momangen. Blir kanske något samtal till mamma som praktiserar detta varje dag :) Det ska alltså handla om social exklusion och mitt fokus blir nog fattiga barn eller något annat avgränsat inom fattigdom.

Nej nu blir det att läsa lite till, hörs!

36+6 PÅ FREDAG GÄLLER DET

Nu var det ett par veckor sedan jag skrev här. Har haft fullt upp med plugget och så en envis förkylning på det. Alex har tagit så väl hand om mig så jag har kunnat vila ordentligt fri ifrån hundprommisar och allt annat som man gör här hemma. Tack älskling! Så jag piggnade till rätt fort ändå, jag var lite orolig att det skulle bli en sån där utdragen historia.

Så vad händer?
Jag har bytt siffra från 28 till 29 år gammal. Var så risig ännu så jag valde att styra av födelsedagsfirandet och var bara hemma och fick god mat lagad och en tårtbit av min prins :) Samt ett par paket, jag är så bortskämd... Nya glasögon (!!!) och en ryggsäck som jag trånat efter i hur många år som helst (Fjällräven Kånken). Mamma hade dessutom stickat en poncho till mig! Jättefin, jag trånade efter en sån när jag sist var i Götet och så kom en på posten! Som om det inte var nog hade mina kära vänner köpt ett presentkort på H&M och av syrran fick jag nya skinnhandskar och yllesockar! För att inte nämna en jättegod lunch! Verkligen bara saker som jag verkligen velat ha! Tack alla söta, jag blev så glad! Men det hade räckt att ni kom ihåg att gratta mig!
Alex föräldrar och farmor kom ihåg mig också, och även brorsan, det värmde verkligen!


Annars så pluggar jag på som vanligt och jobbar mina 20%, inget nytt där.

Dock börjar det hända grejer nu inom bebisområdet! Var hos barnmorskan i torsdags, magen växer i samma takt ännu trots att jag istället tappat vikt, så lillan är inte så liten med andra ord. Fick välja om jag ville göra bäckenröntgen och eftersom jag är ganska orolig nu för att hon är så stor att hon inte får plats att komma ut så gjorde jag det.
Herregud, hade jag vetat vilka cirkuskonster jag skulle utföra på röntgenbordet så hade jag nog tagit på mig ett par av Alex boxershorts eller nåt... Den stackars röntgensköterskan fick sig en tråkig utsikt. Men men, hon verkade inte traumatiserad. Hon är väl van.
Idag fick jag veta att röntgen visade att mitt bäcken är av godkänd storlek för att föda vaginalt, men att det låg på minsta måttet så att säga. Några millimeter mindre så är det kejsarsnitt automatiskt tydligen. Så eftersom jag dessutom har en stor bebis så valde läkaren på min mödravårdscentral att skicka mig vidare till specialistmödravårdens förlossningsläkare på Danderyd på fredag för att diskutera alternativen. På fredag ska det alltså bestämmas hur lillan ska förlösas! Jag är jättenervös.
Hoppas på att han/hon tycker att jag kan föda vaginalt utan risk, kanske genom att sätta igång förlossningen tidigare. Det kan innebära att vi blir föräldrar i nästa vecka! Ojojoj, känns så overkligt...
Samtidigt som jag längtar tills hon kommer ut till oss så känns det vemodigt att graviditeten snart är över, ett kapitel i våra liv är över. Men ett nytt kapitel startar också och jag vet att det kommer vara det bästa kapitlet hittills :) Kan säga att jag är lite lätt gråtmild nu och det lär väl hålla i sig tills jag får ett besked.
Måste fota magen lite innan den försvinner! Skulle till fotograf men jag har inte känt att jag haft tid och ork till det. Men det vore trist om man inte har några bilder från den här tiden. Får väl bli ett photo-shoot i helgen!

Nej nu är det dags att snyta sig och ta tag i middagsmaten om här ska bli något, ikväll är jag gräsänka.

Tidigare inlägg
RSS 2.0