Kirunalängtan

Ibland känner jag sån stark hemlängtan. För mig är det fortfarande hemma, trots att jag så sällan åker upp. Men jag är ingen storstadstjej. Jag gillar inte myllret och shoppingen, anonymiteten och klimatet. Jag vill att folk ska känna igen mig när jag går ut, jag vill ha lugn och ro runt hörnet och jag vill bara känna mig hemma. Känner mig lite ensam i den här stora staden. Mest saknar jag att ha min familj och nära vänner omkring mig, att kunna kila över till någon utan lång förvarning och dricka kaffe. Eller att någon kommer över till mig på samma vis. Nä urk nu måste jag lägga bort de tankarna. Jag längtar hem till Elvira, så himla mycket. Men jag måste få klart det här dumma skolarbetet innan jag åker hem igen. Tur att jag har Maggan med mig annars skulle det inte gå. PMSen är iaf över nu.

PMS-dags igen

Ja huvva... nu är det de värsta dagarna, veckan precis innan mens. Jag gråter och deppar, livet tappar mening och jag bara sjunker känns det som. Den här gången är det jobbigare än vanligt, tror det beror på ett stort gräl med Alex. Bara att kämpa och följa programmet punkt till pricka. När jag missar att smörja med P-krämen så märker jag ofta direkt hur humöret skenar iväg.

Jag har bestämt idag att jag ska låna syrrans hus i helgen, de åker upp till Kiruna imorrn bitti och jag behöver lite tid för mig själv. För första gången ska jag lämna Elvira för att vara borta flera nätter. Vi får väl se om jag pallar med det, mensen ska dessutom komma på tors-fre och då kanske jag inte längre känner att jag måste vara ifred. Då brukar alla negativa känslor och tankar ge vika. Hon och Alex ska äta påskmiddag hos Gunilla på lördag, de kommer ha det bra så det känns ändå helt OK att sticka iväg i några nätter. Men lite dåligt samvete har jag visst.
På måndag börjar Alex arbeta heltid igen och jag blir mammaledig. Ser verkligen fram emot det!

Elvira ett år kan nu gå :)

 

PMSens återkomst

När jag fick mensen tillbaka efter mer än ett års frånvaro i augusti förra året, så visste jag redan innan den kom att den skulle komma om några dagar. Hur? Jo jag förvandlades till ett litet monster som högg och bet i min sambo så fort han öppnade munnen, jag låg och bara grät på kvällarna och kände mig som en ovärdig mamma, människa, livskamrat och vän, uslast av de usla helt enkelt. Det var så tydligt! Jag fattade när det började spåra ur humörsmässigt och med gråtattacker att det var PMS.
Tyvärr har det inte blivit bättre av barnafödandet, utan snarare värre. Det blev så glasklart efter att ha varit "mig själv" i över ett år - reagerat normalt vid konflikter, lycklig, känt glädje, inte varit galet förbannad, inte gråtit så våldsamt - att jag verkligen lider av svår PMS och inget annat. Helt plötsligt drog någon ner den där välkända rullgardinen för mig och min livslust bara dog, från en dag till en annan. Jag ställde till med kalabalik och gav Alex en PMS-chock utan dess like. Tur att man är ihop med världens bästa filbunke! Lite förvirrad var han dock, lite yrvaken befann han sig plötsligt hemma i PMS-världen igen efter en lång PMS-semester. Två veckor senare kom mensen.     
 
 
Som kvinna med PMS är man (i Sverige) lämnad åt att reda upp det själv, den hjälp man kan få är fnysningar+antidepressiva. Jag har testat båda och inget fungerar särskilt bra. Så jag har tagit tag i det själv, köpt denna bok av Mia Lundin, Kaos i kvinnohjärnan, och kört på ett alternativt program i snart två månader. Mina förväntningar var låga, men nu när jag kan se tillbaka på dessa veckor sedan jag startade så inser jag att mitt liv har förbättrats så enormt mycket. Min relation skakade rätt kraftigt i sista kvartalet av 2012, och detta har till kanske 95% att göra med min PMS. Det låter kanske som en undanflykt för dem som inte begriper sig på detta, men det är det INTE. Det ÄR anledningen! Den jag är när jag mår så dåligt som när jag går med obehandlad PMS kan man inte leva med, och jag kan inte leva med någon annan. Allt blir fel, jag tar illa upp för allt, jag är pessimistisk och arg, ledsen och destruktiv, jag tappar livslusten och tror att Elvira behöver en annan mamma eftersom jag är så värdelös. Jag skäms ihjäl över den personen jag är då. Men jag vägrar tillskriva mig dessa egenskaper! Det är inte jag! Nu vet jag det med all säkerhet, jag har för första gången på 15 år under en lång tid varit mig själv, och jag är visst lite stingslig, men inte ett monster! Alex kan skriva under på skillnaden, nu har vi det bra igen, det är lugnt och vi bråkar ibland som normala människor. Men vi står stadigt tillsammans och vågar planera inför framtiden igen. Ja, det var så illa att vi pratade om att bryta upp. Jag blir så ledsen bara av den tanken nu. Än har vi en bit kvar för att reparera allt som blev så trasigt, men vi är på väg. Jag blir frustrerad när jag tänker på hur vi haft det, vi har tänkt att det kanske är såhär när man får barn, det kan ju vara tufft har man hört. Äh!
Jag går så långt att jag tror att många skilsmässor hade kunnat undvikas om kvinnor som jag själv hade kunnat få hjälp med PMSen! 

Vad är det Mia Lundin har att komma med då som ingen annan har fattat? Mia har själv haft en förlossningsdepression, efter att överlevt den så förstod hon att detta inte är inbillning, eller något psykiskt. Det är fysiskt. Och detsamma gäller PMS och klimakteriabesvär. Det handlar om hormonell obalans som leder till / i kombination med brister i signalsubstanserna (de ämnen som gör att man kan bli pigg, glad, lugn mm). Pang på rödbetan!
     I Sverige mer eller mindre vägrar läkarna ta de prover som kan bevisa denna obalans/brist hos mig. Jag var till en specialist gynekolog. Hon fnös åt mig och tog 300 kr betalt. Ja och så ett recept på antidepressiva då. Jag vågade för första gången i mitt liv bli förbannad! Lugnt och sakligt ifrågasatte jag varför hon inte vill undersöka varför jag mår som jag mår, så att man istället kan behandla orsaken och inte bara symptomet. Jag berättade om mina nyförvärvade kunskaper inom ämnet. Hon blev arg och avslutade samtalet. Innan dess hann jag tipsa om Mia Lundin. Funderar på att skicka henne boken.
     Så nu äter jag några noggrant utvalda tillskott beställda från utlandet (men absolut inte några olagliga preparat) som "jag" kommit fram till bör vara det som kan hjälpa mig. I Mias bok fastställer man ett program skräddarsytt utifrån mina problem och symptom. Varje dag antecknar jag mina känslor och man kan tydligt se när det är dags för PMS. Då sätter jag in en direktverkande progesteronkräm som hjälper otroligt bra. Resten av månaden äter jag tillskott som hjälper mig med signalsubstanserna. Jag är som en ny människa. Lite trött, det är en biverkning, men jag mår så otroligt mycket bättre! När jag tänker tillbaka så blir jag väldigt ledsen på allt jag gått igenom och alla gånger jag sökt hjälp i läkarvården. Jag har ofta undrat om jag är psyksjuk ändå, trots att jag ändå känt att det då är märkligt att jag bara är det två bestämda veckor per månad. Jag har isolerat mig och jag har bråkat med alla. Jag har sårat folk och jag har sårat mig själv ännu mer. Förlorat vänner. Inte sökt upp nya på grund av de erfarenheter jag fått. PMS påverkr livet i så stor utsträckning så det kan ni inte ana! URK!!
 
 Det är lite terapeutiskt att skriva av sig.

Ettårskalas

Igår hade vi ettårskalas för Elvira och hennes bebisvänner (alla fyller ett) som vi lärt känna redan när de låg i magen på sina mammor. Mammagruppen alltså! Det är så himla roligt att se dessa små bulor bli små bebisar och nu små barn med egna personligheter. De är så olika! Och ändå så lika. Underbart att ha ett gäng morsor som har barn i precis samma fas eller precis jämte oss. Det händer så mycket med så här små barn som jag inte hade en aning om innan Elvira gjorde sitt intåg i våra liv. Nu går hon in i en ny fas som kan orsaka lite kaos, och skoja inte! - det kom med besked. Helt plötsligt vaknar hon varje timme på nätterna och skriker. Det kan även vara nya tänder på väg. Men att det påverkar de små så mycket hade jag ingen aning om förut. Då är det skönt att snacka med andra morsor som kanske precis gått igenom samma sak, som kan försäkra en om att lillpyret kommer att sova gott igen om några dagar eller veckor. Bara att hålla ut! Men jag säger då det, ensamstående mammor - RESPEKT! 
 
Några foton från kalaskaoset igår, på facebook vill jag inte lägga ut bilder på andras ungar. Det är så mycket med det där. Vet fortfarande inte varför vissa foton hamnar på sniskan. Har mailat blogg.se o frågat nu. 

RSS 2.0