Bandat

 
Love har hittat sina fötter, och släpper dem helst inte.
 
 
Elvira tycker det är kul med en lillebror nu :) 
 

Frisk tös på topp!

Den här raringen har varit superförkyld i ca 10 dagar. Hög feber, halsont, blåsor, vansinnig hosta och snor. Hela baletten. Det påverkar hennes beteende väldigt negativt, hon blir väldigt utåtagerande och rent utav destruktiv. Och framför allt väldigt olycklig. Men nu är hon frisk och heeeelt UNDERBAR att ha att göra med! Hon är så glad och sprallig så vi har aldrig sett något liknande. Vi blir som helt nyförälskade i denna lilla envisa dam som har så mycket kloka och roliga tankar och idéer som hon förmedlar till oss! 
Det är inte alltid rosa moln med den här damen, redan från hennes första veckor i livet har hon visat oss var skåpet ska stå. Det har varit riktigt tufft en stor del av hennes första 2,5 levnadsår och det har påverkat oss mycket som individer, par, familj, vänner... Men allt slit är värt det, förstås, för den här lilla tjejen är helt fantastisk att vara med när hon får må bra och kan slappna av ❤️

Vi jobbar på att få henne att må bra och vara glad mer ofta än vad hon är idag. Men det berättar jag hellre om en annan gång när jag behöver få lufta det. Just nu är jag bara full av kärlek och lycka över de senaste dagarnas härlighet! 

Love är också mycket bättre. Men vi beslutade efter många om och men att kolla upp så att han inte fått någon inflammation i lungorna eller så. Det hade han inte. Men han hade däremot tappat 0,5 kg under veckans sjukdom. Han har knappt ätit vissa dagar. Fortfarande har han lite dålig aptit så vi kämpar på med det. Men han ser väl inte sådär jättesjuk ut här på fotot från Astrid Lindgrens. Vi fick ju säga åt honom att sluta se så glad och pigg ut innan doktorn kom. Det gick inte alls. Han grät inte ens när de stack honom i tån. Så de var ju övertygade om att han 
skulle överleva. Hopplöst att bli tagen på allvar med en sån här smilfink 😉


Hans pappa gillar att vika ihop honom som ett litet paket. 

Hejhej

Det var visst ett tag sedan sist? 
Har säkert ingen som läser detta och även om någon läser så kommer någon kanske bli lite besviken, för jag har inte blivit roligare med åren. 

Hänt sedan sist?
Tja... Jag har blivit mamma till en grabb som föddes i maj i år, Love heter han. Stackarn. Jag skulle ju inte ge mina barn namn som folk kan tjafsa om, som mitt egna. Men vad gör man när ungen kommer ut och hans pappa påpekar att han verkar heta Love och det inte går att förneka? Ja så det är ju inte mitt fel egentligen. Det var ödet. Love är helt underbar, verkligen bara så go o glad som en kexchoklad. 
Vi har flyttat till ett radhus, ett litet 70-tals sutteränghus i Vällingby, Kälvesta heter området. Det är också underbart. Det är på slutet av en länga, 4 sovrum, lite sådär halvrenoverat av föregående ägare så ingen panik med något. Vi river denna vecka ner en strukturtapet. Det tar säkert en vecka till. Vi är inte så målinriktade någon av oss så allt tar mycket tid. 
Elvira har blivit 2,5 år och är den mest bestämda lilla tjej på jorden. Hon är så bestämd att när hon bestämt något och vi suckande ger upp så måste hon istället bestämma något helt annat. Eller bara bli sur. Men hon är också otroligt rolig, skämtar och sätter oss "på pottan" dagligdags. Hon är otroligt smart och snabbtänkt, inget undgår henne och hon fattar allt man säger, och kan själv också säga allt hon vill. Vi är oerhört malliga över henne. Men allt är förstås inte en dans på rosor. Men jag drar det en annan gång. 
Annars så är det rätt slow, vi är ju såna av naturen men har också valt att inte göra något äventyrligt med allt nytt som våra liv tagit oss till denna vår och sommar. 

Nu är vi sjuka, förkylning av den vidrigaste sorten, till och med lilla Love på snart 5 månader är helt däckad. Så nu ska vi sova. På återseende, SNART! 







Man hinner bara ut och ta ett andetag...

..så blir tösen sjuk igen! Vi hinner som bara kika ut, träffa en kompis med barn, så är vi där igen. Immunförsvaret verkar stå på noll och inget.
Det är så trist för både henne och mig. Hon mår så dåligt stackarn, det är halsen igen. Hostar tills hon kiknar och kräks om nätterna.Hon matvägrar, inte ens välling går ner. Stinker aceton... Svältläge. Jahapp bara dags att ta fram chokladen och saften igen då. Detta medför ett enormt gnälleri också, hon är inte den som ligger på soffan och vilar. Vilken ettåring gör det? Nej hon gnäller konstant eftersom hon inte orkar busa trots att hon vill det. Detta gör inte en vårdeppig morsa gladare precis. Hur gör arbetande människor? Det skulle bli mer vabb än jobb som det är nu! Men det är väl så det är. Hoppas hon blir frisk snabbt!

Nog om det. I lördags var vi på 4H gården björklunds hage och klappade lamm. Så fina de var! Elvira vrålade BÄÄÄÄÄ ikapp med fåren, väldigt exalterad :)
Söndag tog vi det lugnt, då hade hostan kommit tillbaka.


Elvira 13 mån läser en bok :)

Naturligtvis så pratas det inte lika mycket som vanligt när man ska fånga det på film. Men här är en liten glimt av vad hon säger för tillfället :) Varning för rumpchock haha.
 
 
 
 
 
 
 

Sjuk tös - IGEN!

Lillpigan hostar tills hon kräks. Det är 3e sjukperioden på kort tid. Verkar som att hon tar igen allt sjukeri som hon missade som spädis, då var hon aldrig dålig. Nåväl, det är väl bättre att det kommer nu. Nu är det virus på gång, hon hostar och snorar något fanatiskt. Lite febrig och trött men inte så farligt ändå. Men det är frustrerande för oss båda, vi vill uuut i fina vädret och hitta på saker. Inte bara sitta hemma!

Jag har fått min årliga vårdepp, mår inte alls så bra. Men jag försöker tänka positivt och träffa folk som gör mig glad. Vill åka till Göteborg och Kiruna och ja Lisso, jag ska nog ta och boka mig en biljett, men jag kommer själv. Men ringer dig först. Var nära att spontanboka en biljett till Göteborg med avgång imorgon, men det går inte riktigt att göra så i dessa sjukdomsperioder. Elvira är för dålig för att åka och hennes lilla kusin Leona är också dunderförkyld där borta så det hade ju varit menlöst. Får väl snabba mig att boka när de piggnar på sig!

Vi roar oss med att hänga upp gardiner och leta hus på hemnet. I Helgen är det några visningar.

Nu vaknade sessan, hörs!

Kirunalängtan

Ibland känner jag sån stark hemlängtan. För mig är det fortfarande hemma, trots att jag så sällan åker upp. Men jag är ingen storstadstjej. Jag gillar inte myllret och shoppingen, anonymiteten och klimatet. Jag vill att folk ska känna igen mig när jag går ut, jag vill ha lugn och ro runt hörnet och jag vill bara känna mig hemma. Känner mig lite ensam i den här stora staden. Mest saknar jag att ha min familj och nära vänner omkring mig, att kunna kila över till någon utan lång förvarning och dricka kaffe. Eller att någon kommer över till mig på samma vis. Nä urk nu måste jag lägga bort de tankarna. Jag längtar hem till Elvira, så himla mycket. Men jag måste få klart det här dumma skolarbetet innan jag åker hem igen. Tur att jag har Maggan med mig annars skulle det inte gå. PMSen är iaf över nu.

PMS-dags igen

Ja huvva... nu är det de värsta dagarna, veckan precis innan mens. Jag gråter och deppar, livet tappar mening och jag bara sjunker känns det som. Den här gången är det jobbigare än vanligt, tror det beror på ett stort gräl med Alex. Bara att kämpa och följa programmet punkt till pricka. När jag missar att smörja med P-krämen så märker jag ofta direkt hur humöret skenar iväg.

Jag har bestämt idag att jag ska låna syrrans hus i helgen, de åker upp till Kiruna imorrn bitti och jag behöver lite tid för mig själv. För första gången ska jag lämna Elvira för att vara borta flera nätter. Vi får väl se om jag pallar med det, mensen ska dessutom komma på tors-fre och då kanske jag inte längre känner att jag måste vara ifred. Då brukar alla negativa känslor och tankar ge vika. Hon och Alex ska äta påskmiddag hos Gunilla på lördag, de kommer ha det bra så det känns ändå helt OK att sticka iväg i några nätter. Men lite dåligt samvete har jag visst.
På måndag börjar Alex arbeta heltid igen och jag blir mammaledig. Ser verkligen fram emot det!

Elvira ett år kan nu gå :)

 

PMSens återkomst

När jag fick mensen tillbaka efter mer än ett års frånvaro i augusti förra året, så visste jag redan innan den kom att den skulle komma om några dagar. Hur? Jo jag förvandlades till ett litet monster som högg och bet i min sambo så fort han öppnade munnen, jag låg och bara grät på kvällarna och kände mig som en ovärdig mamma, människa, livskamrat och vän, uslast av de usla helt enkelt. Det var så tydligt! Jag fattade när det började spåra ur humörsmässigt och med gråtattacker att det var PMS.
Tyvärr har det inte blivit bättre av barnafödandet, utan snarare värre. Det blev så glasklart efter att ha varit "mig själv" i över ett år - reagerat normalt vid konflikter, lycklig, känt glädje, inte varit galet förbannad, inte gråtit så våldsamt - att jag verkligen lider av svår PMS och inget annat. Helt plötsligt drog någon ner den där välkända rullgardinen för mig och min livslust bara dog, från en dag till en annan. Jag ställde till med kalabalik och gav Alex en PMS-chock utan dess like. Tur att man är ihop med världens bästa filbunke! Lite förvirrad var han dock, lite yrvaken befann han sig plötsligt hemma i PMS-världen igen efter en lång PMS-semester. Två veckor senare kom mensen.     
 
 
Som kvinna med PMS är man (i Sverige) lämnad åt att reda upp det själv, den hjälp man kan få är fnysningar+antidepressiva. Jag har testat båda och inget fungerar särskilt bra. Så jag har tagit tag i det själv, köpt denna bok av Mia Lundin, Kaos i kvinnohjärnan, och kört på ett alternativt program i snart två månader. Mina förväntningar var låga, men nu när jag kan se tillbaka på dessa veckor sedan jag startade så inser jag att mitt liv har förbättrats så enormt mycket. Min relation skakade rätt kraftigt i sista kvartalet av 2012, och detta har till kanske 95% att göra med min PMS. Det låter kanske som en undanflykt för dem som inte begriper sig på detta, men det är det INTE. Det ÄR anledningen! Den jag är när jag mår så dåligt som när jag går med obehandlad PMS kan man inte leva med, och jag kan inte leva med någon annan. Allt blir fel, jag tar illa upp för allt, jag är pessimistisk och arg, ledsen och destruktiv, jag tappar livslusten och tror att Elvira behöver en annan mamma eftersom jag är så värdelös. Jag skäms ihjäl över den personen jag är då. Men jag vägrar tillskriva mig dessa egenskaper! Det är inte jag! Nu vet jag det med all säkerhet, jag har för första gången på 15 år under en lång tid varit mig själv, och jag är visst lite stingslig, men inte ett monster! Alex kan skriva under på skillnaden, nu har vi det bra igen, det är lugnt och vi bråkar ibland som normala människor. Men vi står stadigt tillsammans och vågar planera inför framtiden igen. Ja, det var så illa att vi pratade om att bryta upp. Jag blir så ledsen bara av den tanken nu. Än har vi en bit kvar för att reparera allt som blev så trasigt, men vi är på väg. Jag blir frustrerad när jag tänker på hur vi haft det, vi har tänkt att det kanske är såhär när man får barn, det kan ju vara tufft har man hört. Äh!
Jag går så långt att jag tror att många skilsmässor hade kunnat undvikas om kvinnor som jag själv hade kunnat få hjälp med PMSen! 

Vad är det Mia Lundin har att komma med då som ingen annan har fattat? Mia har själv haft en förlossningsdepression, efter att överlevt den så förstod hon att detta inte är inbillning, eller något psykiskt. Det är fysiskt. Och detsamma gäller PMS och klimakteriabesvär. Det handlar om hormonell obalans som leder till / i kombination med brister i signalsubstanserna (de ämnen som gör att man kan bli pigg, glad, lugn mm). Pang på rödbetan!
     I Sverige mer eller mindre vägrar läkarna ta de prover som kan bevisa denna obalans/brist hos mig. Jag var till en specialist gynekolog. Hon fnös åt mig och tog 300 kr betalt. Ja och så ett recept på antidepressiva då. Jag vågade för första gången i mitt liv bli förbannad! Lugnt och sakligt ifrågasatte jag varför hon inte vill undersöka varför jag mår som jag mår, så att man istället kan behandla orsaken och inte bara symptomet. Jag berättade om mina nyförvärvade kunskaper inom ämnet. Hon blev arg och avslutade samtalet. Innan dess hann jag tipsa om Mia Lundin. Funderar på att skicka henne boken.
     Så nu äter jag några noggrant utvalda tillskott beställda från utlandet (men absolut inte några olagliga preparat) som "jag" kommit fram till bör vara det som kan hjälpa mig. I Mias bok fastställer man ett program skräddarsytt utifrån mina problem och symptom. Varje dag antecknar jag mina känslor och man kan tydligt se när det är dags för PMS. Då sätter jag in en direktverkande progesteronkräm som hjälper otroligt bra. Resten av månaden äter jag tillskott som hjälper mig med signalsubstanserna. Jag är som en ny människa. Lite trött, det är en biverkning, men jag mår så otroligt mycket bättre! När jag tänker tillbaka så blir jag väldigt ledsen på allt jag gått igenom och alla gånger jag sökt hjälp i läkarvården. Jag har ofta undrat om jag är psyksjuk ändå, trots att jag ändå känt att det då är märkligt att jag bara är det två bestämda veckor per månad. Jag har isolerat mig och jag har bråkat med alla. Jag har sårat folk och jag har sårat mig själv ännu mer. Förlorat vänner. Inte sökt upp nya på grund av de erfarenheter jag fått. PMS påverkr livet i så stor utsträckning så det kan ni inte ana! URK!!
 
 Det är lite terapeutiskt att skriva av sig.

Ettårskalas

Igår hade vi ettårskalas för Elvira och hennes bebisvänner (alla fyller ett) som vi lärt känna redan när de låg i magen på sina mammor. Mammagruppen alltså! Det är så himla roligt att se dessa små bulor bli små bebisar och nu små barn med egna personligheter. De är så olika! Och ändå så lika. Underbart att ha ett gäng morsor som har barn i precis samma fas eller precis jämte oss. Det händer så mycket med så här små barn som jag inte hade en aning om innan Elvira gjorde sitt intåg i våra liv. Nu går hon in i en ny fas som kan orsaka lite kaos, och skoja inte! - det kom med besked. Helt plötsligt vaknar hon varje timme på nätterna och skriker. Det kan även vara nya tänder på väg. Men att det påverkar de små så mycket hade jag ingen aning om förut. Då är det skönt att snacka med andra morsor som kanske precis gått igenom samma sak, som kan försäkra en om att lillpyret kommer att sova gott igen om några dagar eller veckor. Bara att hålla ut! Men jag säger då det, ensamstående mammor - RESPEKT! 
 
Några foton från kalaskaoset igår, på facebook vill jag inte lägga ut bilder på andras ungar. Det är så mycket med det där. Vet fortfarande inte varför vissa foton hamnar på sniskan. Har mailat blogg.se o frågat nu. 

Nu mår jag bra!

Och jag äter som en HÄST! Mamma är lyrisk :)
 
 
 
Men jag vet inte varför bilden hamnar på sidan och hur man fixar det. Vrid på huvudet istället ;)

Elviras sjuka vecka

Ojojoj sedan i onsdags förra veckan ha lillan varit sjuk. Började med hög feber som gradvis gick ner, varade i fem dagar. Samtidigt slutade hon äta vilket gradvis förvärrades. Hennes tidigare matvägran är inget mot detta. Hon åt verkligen knappt något på 7 dagar. Blev gradvis tröttare och hängigare. På söndagen åkte vi till akuten. Ingen hjälp, de konstaterade att hon inte hade urinvägsinfektion och skickade hem oss - "se till att hon dricker". Jo tack, prova själv. Hon sväljer INGET! Dagen efter luktade hon aceton. Helt sjukt, men så var det verkligen! Gick till vårdcentralen. Där fick hon lämna en massa prover som skulle ta 5 dagar att få svar på... Så skickades vi hem igen. Hon fortsatte lukta aceton, men fick i sig hela en dl välling. Vi tänkte att det var bättring på G. Men icke. Tisdag fullkomligt stank hon av aceton, jag fick ett sammanbrott och packade in unge och karl i bilen och drog till Astrid Lindgrens barnakut igen. Ungen orkade denna dag knappt sitta upp. Åt och drack inget. Hade läst att acetonlukt betyder svält. Kroppen bryter ner sina egna vävnader för att överleva. Ni fattar hur det kändes att läsa. Väl på akuten skickas vi till närakuten för lättare åkommor. Läkaren tycker Elvira ser fin och glad ut och försöker skicka hem oss. Jag sitter kvar på hans rum tills vi får akut remiss. Det var lite pinsam tystnad ett tag. Men ingen verkar förstå att tösen svälter och torkar ut! När hon kommer till sjukan blir hon lite upplivad och de tror att allt är bra... Vi väntar på vår tur i 7 timmar. Lillan sover i vagnen. Kl 02 blir hon undersökt och testad. Visar att hon ligger på gränsen till att behöva dropp och att kroppen är försatt i ett rejält svältläge. Hon svälter... Dessutom såg denna läkare att hon har ett stort sår i strupen, det var visst en massa elaka blåsor. Så därför sväljer hon inget. Behöver jag säga att mitt hjärta blöder? Nu fick vi iaf veta vad problemet är och vad vi ska göra. Medicinen är socker och vätska, i vilken form som helst. Det är choklad och päronsaft blandad med vätskeersättning. Det äter hon iaf lite av och har återfått färgen i ansiktet igen samt orkar leka litegrann. Nu är det bara att vänta på att halsen läker så hon kan börja få i sig mat igen. Detta är helt klart det värsta jag någonsin varit med om!


Vuxenmobbing

Jag har en tjej i min klass, hon är riktigt farlig. Hon verkar till en början vara en så lättsam, skojfrisk och trevlig tjej, riktigt smart. Men ju fler terminer som gått, vi har avverkat cirka 4 terminer tillsammans, och ju mer hon fattat tycke för mig så kröp hennes rätta jag fram. Hon fryser systematiskt och iskallt ut dem som hon inte tycker om och hon är SLIPAD, hon får med andra på sitt tåg. Vi gjorde i höstas ett grupparbete tillsammans hon och jag, och då släppte hon på tyglarna, pratade så fruktansvärt mycket illa om  några andra klasskamrater. Tjejer som jag vet har det svårt med det ena och det andra. Vilket jag påpekade för henne. Men visst kan och kunde jag hålla med om att det är svårt att jobba med de tjejerna, eftersom de inte fullföljer sina åtaganden. Men jag tycker inte det är anledning att försöka få med sig alla i något slags gemensamt hat-tåg emot dem. Vid ett tillfälle när vi åkte tåg till Gävle så åkte även ett av hennes hat-objekt med på tåget. Hon vägrade vistas med denna tjej. Ville inte ens gå fram och hälsa. Till och med kommenterade hennes yttre, jag vill inte ens återberätta det hon sa. För mig kändes det väldigt olustigt, vi skulle ju alla tre åka ifrån Stockholm till Gävle och in i samma klassrum! Klart jag gick fram och snackade. Ju mer mobbaren snackade skit desto mer märkte hon ju att hon inte fick med mig. Stämningen blev mer och mer kall oss emellan. När vårt grupparbete var slut hälsade jag på en annan klasskamrat som fått barn, som även är vän med mobbaren. Hon hade fått höra att vårt grupparbete inte hade gått bra. Hon antydde att mobbaren inte var nöjd med mig. Vilket jag ju redan visste...
Gissa vem som är utfryst nu då? Jo naturligtvis jag. Nu går jag en ny kurs och jag märker tydligt av en attityd ifrån vissa klasskamrater emot mig som tidigare inte funnits där. Samma attityd som mobbaren och hennes anhängare har emot de andra hatobjekten. Det låter kanske som att det är en ung fjant som håller på så, men detta är en kvinna på 32 år som är oerhört socialt kompetent. Hon är "bästa kompis" med många i klassen och många ser upp till henne. Därför tar de också hennes åsikter på stort allvar, för när en vettig människa säger något så antar man att det ligger något i det. Detta är alltså en blivande socionom. Skrämmande!

Nåja, mig kommer hon inte åt, jag går hem och kramas och pussas med min dotter och får energi av det så det räcker och blir över. Men klart man blir lite ledsen ändå. Skitbrud.

Dags att blogga igen?

Länge sen nu. Man kan säga att jag varit upptagen, men visst hade jag väl hunnit skriva några rader. Är väl dålig på flera bollar i luften.

Är mitt uppe i småbarnslivet, Elvira blir 11 månader om några dagar. Det är full fart och händer enormt mycket. Just nu är det många tänder som kommer samtidigt och det har varit nattlig kalabalik då och då. Det är inte kul. Men annars är det verkligen så härligt med henne, hon är så glad och go. Envis och framåt, inte blyg (än). Jag tror att hon kommer att gilla dagis den dagen det är dags, hon älskar att gå till lekställen och träffa andra barn som hon kan sno leksaker av. Själv funderar jag på när man börjar uppfostra barn? Det kommer väl gradvis. Nu är det mest att avleda som gäller när hon t ex vill sticka fingrarna i eluttag, dra andra i håret osv. Hon är busig också, när man kommer med en blöja så skrattar hon och kryper iväg så snabbt hon kan. Har till vår stora glädje börjat krama och pussa sina föräldrar. När Alex kom hem från jobbet igår så kröp hon så fort hon kunde upp i hand famn och bara kramade honom länge. Ibland kommer hon med sitt lilla ansikte och placerar en blöt puss rakt på munnen också <3

Annat har också hänt, vi har varit i Thailand en månad innan jul och en vecka i New York i januari. Det var mest fantastiskt, men jag har inte mått så bra så för mig har det även varit tufft. Har fått min PMS tillbaka med råge och har sedan några månader varit så fruktansvärt trött, deppig, haft svårt att sova och huvudvärk. Jag vet inte varför jag inte sökt hjälp tidigare, men nu har jag iaf gjort det. Lämnat prover till att börja med, får se vad de visar. Dessutom har jag påbörjat en alternativ behandling av PMSen. Får se vad det leder till.

Nu tror jag Elvira vaknar strax så jag ska förbereda lunch, sedan ska vi möta upp ett gäng bebisar. Ha de!



Hej o välkommen till min blogg!
Här skriver jag om allt, mest totalt trams och förmodligen bara sånt som är helt ointressant för andra att läsa ;)
Skriver gör jag: Kim: född 83: mamma till Elvira född 15 mars 2012 och Love född 16 maj 2014 och sambo med Alex + vår vovve Maggan: bosatt i Sthlm: är just nu mammaledig men studerar annars vid Högskolan i Gävle (på distans) till Socionom: uppväxt och med rötter i Kiruna. Skriv gärna nåt i kommentarsfältet.
Ha det bra!



RSS 2.0
bloglovin